Inez Jönssons verk kommer ur begränsning och konsekvens – en absolut struktur där de få beslut som finns att ta, reservationslöst kommer ur materialens faktiska beskaffenhet och förutbestämdhet.
Tidigt arbetade Jönsson med att lyfta fram de immanenta kvaliteterna i måleriets grundläggande byggstenar. Närheten och förståelsen av materialen kommer ur den fysiska erfarenheten – hon snickrar, väver, färgar, trär och målar varje enskilt element. Hon närmar sig materialen, synar dem för att sedan veckla ut och artikulerar det som i andra fall skyls av bild. Med omsorgsfulla, subtila rubbningar görs de enskilda materialen till likställda protagonister. Deras tidigare ställning överges och övergår närmast till ett och samma, där medium är mål.
Enkla, upprepade mönster träder fram ur tunna lager och suddar ut gränsen mellan stängd och öppen form. I kolsvarta verk med enigmatiska titlar såsom Marysol och Svart, svart, potatis samspelar baksida och framsida. Från kant till kant löper hårt spända lintrådar och mot den matta, svarta spännramen gläntar transparenta fält likt spröjsade fönsterglas, stundom slutna, stundom genomträngliga i förbindelse med det omkringliggande ljuset och rummet.
I andra verk är transparensen minutiöst frammanad av färgens täthet. I nyanser som för tankarna till vegetation, lera och ockra i skikt efter skikt, växlar en och samma färg i olika grader av koncentration. Där färgen är som mest förtätad täpps duken igen och blir mättad som upphöjd över de tunt strukna partierna. Längs med spännramens givna komposition träder bildplanet gradvis fram, likt en dubbelexponering i framkallning.
Jönssons verk kännetecknas i synnerhet av reduktion och materialitet. Genom geometrins outtömliga idiom vacklar verken gäckande mellan abstraktion och figuration. Upprepningen av korset som förekommer i både ram och dukens väv ges en centralpunkt, ömsom där som logisk följd och ömsom applicerad, adderad i duk på duk och utskuren. Som en laddning bär verken på ett ögonblickets allvar – gemensamma ritualer kring livets förgänglighet och uppoffring. Förflyttade från sitt religiösa ändamål blir korset en saklig redovisning av vad de är – ett tecken men i Jönssons arbete likväl en nödvändig systematik utifrån vilken hon kartlägger möjligheterna i en snäv materialitet, som måleri och som objekt.
När Jönsson medvetet släcker ner motivets förföriska bländverk återstår hennes påtagliga arbete. Timmarna med att mödosamt tygla delarnas ibland bångstyriga temperament och ofullkomlighet, synliga men ömsint förädlade i Jönssons hand.
- Ulrika Pilo
---
ENG below:
---
Inez Jönsson’s practice stems from notions of limitation and consequence — an absolute structure where the few available decisions emerge unreservedly from the inherent qualities and predetermined nature of the materials she employs.
Early on, Jönsson focused on highlighting the very fundamentals of painting. Her appreciation and understanding of materials come from her own physical experience—she saws, weaves, dyes, threads, and paints each individual element. She approaches the materials, assesses them, and then unfolds and articulates what is otherwise obscured by the image. With careful, subtle disruptions, the individual materials become equal protagonists. Their former status is abandoned, transitioning into something unified, where medium becomes the ultimate goal.
Simple, repetitive patterns emerge from thin layers, blurring the boundary between closed and open form. In pitch-black works, with enigmatic titles such as Marysol or Black, Black, Potato, juxtaposed front and back layers enter a dialogue. From edge to edge, tightly stretched flax threads run across the surface, while against the matte black stretcher frame, transparent fields open like mullioned windowpanes—sometimes closed, sometimes permeable, connecting with the surrounding light and space.
In other works, transparency is meticulously evoked through the density of colour. In shades reminiscent of vegetation, clay, or ochre - a single colour shifts through varying degrees of concentration. Where the pigment is densest, the canvas is sealed and saturated, appearing elevated above the more thinly painted sections. Along the predetermined composition of the stretcher frame, the picture plane gradually emerges, like a double exposure in development.
Jönsson’s works are particularly characterized by reduction and materiality. Through the inexhaustible idiom of geometry, they oscillate teasingly between abstraction and figuration. The repeated motif of the cross, present in both the stretcher frame and the woven fabric of the canvas, becomes a focal point—at times as a logical consequence, at times applied, added as fabric upon fabric, or cut out. As a charged symbol, the works carry a moment of solemnity—shared rituals of life’s transience and sacrifice. Stripped of its religious purpose, the cross becomes a straightforward presentation of what it is—a sign; but in Jönsson’s practice, also a necessary system, through which she maps the possibilities within a constrained materiality, as painting and as object.
When Jönsson deliberately dims the seductive illusion of motif, what remains is her tangible labor—the hours spent painstakingly taming the, sometimes unruly, temperament and imperfections of the individual parts, visible yet tenderly refined in Jönsson’s hands.
